Maktlös
Att passera patientrum efter patientrum utan att kunna göra annat än att städa och byta några små ord har varit sanslöst svårt. Det är jobbigt att se människor må dåligt, att se dem lida och sedan vara oförmögen att hjälpa. Det har gjort ont. Samtidigt vet jag ju givetvis att de har läkare och sköterskor som ser efter dem och att dessa är bäst på just det, men de springer också emellan patienterna som hinner med att vara ensamma långa stunder mellan varven. Där någonstans skulle jag vilja klämma in lite sociala timmar så deras väntan blev lite lättare. Jag önskar att det fanns mer pengar att lägga på sällskapliga sommarjobbare som kunde komma till patientavdelningarna och bara agera sällskap (vilket oftast innebär att sitta och lyssna och skjuta till en fråga då och då) till de sjuka för någon eller några timmar. De äldre och de sjuka har sådana härliga historier, det är bara synd att de inte får tillfälle att berätta dem. It's a pity som någon skulle ha sagt. 
På språng. Imorgon får jag sommarlov. Jag byter om för sista gången och beger mig bort från sjukhuset. Tack för mig och för den här tiden.
Fredagen blir sista dagen för mig på Service/Städ på Kullbergska sjukhuset. Jag har i princip bott där sedan sommarlovet började och imorgon tar det hela slut. Många veckor har gått, sju stycken väldigt innehållsrika sådana. Det känns skönt att få två lediga veckor men det kommer säkerligen kännas konsigt. Jag vinkade av en gäng härliga människor för två veckor sedan och nu är det helt plötsligt jag som skall traska därifrån. Det är lite sorgligt men jag längtar efter sommaren och ledighet så jag är inte alltför tungsint. Skall nog bege mig till köket nu och baka blåbärspajer till morgondagen, till alla härliga lokalvårdare och vakmästare.
