Obetydligheter
Kommer ni ihåg när man var liten och blev förbannad och ledsen och skrek och grät och snorade tills man blev alldeles utmattad? När man smällde i dörrar och skrek för fem tills man var helt tömd på all ilska? Kommer ni ihåg hur fort det gick över sen? Hur snabbt man kunde blockera alla tokiga tankar och få allt grått att bli glatt? En liten glass eller en enkel kram kunde räcka, sedan var allt frid och fröjd. När vi blir äldre tycker vi att sådana omställningar är bökiga. Det är svårt att hitta det roliga bland allt det ruggiga. Vi har svårt att byta fokus och det tycker jag är så väldigt sorgligt. Nej, jag vet, det är inte längre trasiga leksaker vi grinar över. Det är trasiga hjärtan och dåliga självförtroenden och taskiga betyg och skitsnack och annat energikrävande men, i alla fall. Det är sådant slöseri egentligen. Det är klart man måste få vara ledsen ibland men det är ingen vits att dra ut på det, lidandet. När jag jobbade på sjukhuset var det en cancersjuk dam som varje dag påminde mig om hur glad och tacksam jag skulle vara över att få vara frisk. Det kom man till insikt med ganska snart efter alla besök i olika patientrum men det blev så mycket tydligare när hon förklarade vilka problem hon hade. Man insåg ganska snart att de så kallade problemen som en annan hade, var mikroskopiska i jämförelse med hennes. Skämdes gjorde jag och gör varje gång jag tycker synd om mig själv. Sådana tankar fungerar alltid för mig, de som gör att jag får dåligt samvete. "Tänk på barnen i Afrika" är en klassiker. Lika effektiv som "tänk på Saga och alla sjuka" eller "de stackars gatubarnen i St. Petersburg". Sedan kan man inte gå omkring och tycka synd om allt och alla men ni förstår principen. Det där med att vara lycklig behöver inte vara så komplicerat.
